visar: alla inlägg

fredag 22 mars

Abe:Frihandelspakt Japans sista chans

Japans nye premiärminister Shinzo Abe vill att Japan ska gå med i förhandlingarna om en stor frihandelspakt för länderna kring Stilla Havet.

”Om Japan är det enda land som fortsätter att navelskåda har vi ingen möjlighet att växa. Det här är vår sista chans. Om vi inte tar den, kommer Japan att lämnas utanför.”

Han har orsak att använda skrämmande argument. Motståndet mot TPP, Trans-Pacific Partnership, är kompakt i vissa grupper i Japan, inte minst bland bönder. De hör till de trognaste anhängarna av Abes parti, LDP.

Men Abe har bestämt sig. Han är beredd att stiga på vilka ömma tår som helst för att bli den som äntligen får igång Japans ekonomi igen. Den har stått stilla i mer än tjugo år men katastrofala följder, bland annat en enorm statsskuld och deflation.

Abe har redan börjat avliva en av de mest omhuldade heliga korna, rädslan för inflation. Samtidigt har han snuddat vid det mest förbjudna, att som politiker verka styra Japans bank. Den nye nationalbankschefen förefaller beredd att ansluta sig till Abes recept för nystart. Nikkei, börsen, har börjat gå upp.

Förhandlingar om TPP pågår redan mellan vissa Stillahavsstater. Det är en del av USA:s president Barack Obamas Asienpolitik, som kallas Den asiatiska svängtappen. Den går dels ut på att öka amerikansk handel med Asien, dels på att stärka amerikanskt intresse för och närvaro i Asien, naturligtvis som en motvikt till Kina.

För Japan, som redan har ett säkerhetsfördrag med USA och som i samband med bråket om Senkaku/Diaoyu-öarna får total uppbackning från sin amerikanska allierade, gäller TPP framför allt handel. Och det är just det som är så svårt.

Abe framhåller att frihandel skulle vara positivt för japansk export. Ekonomin lever ju på export.

Men givetvis måste Japan i ett frihandelsavtal också öppna upp sina gränser för import. Sedan årtionden har konflikter om detta varit legio, inte minst med USA. Amerikanerna brukar förlöjliga japanska motiveringar till varför det är så svårt. Det har gällt allt från biffkött, med förklaringen att japanska magar är annorlunda än amerikanska, till att import i allmänhet rent fysiskt begränsas av att amerikanska containrar inte får plats på de smalare japanska vägarna. Ett annat berömt fall gällde ”Toys R Us” som möttes av avsky, eftersom stormarknader för leksaker skulle betyda döden för den älskade leksakstanten i sin lilla butik nära barnens hem.

Allra störst motstånd har bönderna visat, tidvis med ständiga demonstrationer i regeringskvarteren i Tokyo. Fårade män och kvinnor böjda av strävsamma liv i risfälten har slagit vakt om sitt levebröd. Det finns inga stora jordbruk i Japan efter markreformen efter andra världskriget. I gengäld är speciellt risodling skyddat mot import genom en importskatt på 778 procent. Till 1980-talet var import av ris helt enkelt förbjuden. När den släpptes fri blev den ändå inte någon succé. Japanerna är ännu mer noga med sitt ris än vi med vår potatis och de älskade sorterna kan inte ersättas med något från Thailand eller Australien. Skörden är ju beroende av klimat, jordmån, vattenkvalitet och mycket annat som bara anses duga om det är japanskt. En del går så långt som till att säga att frågan gäller japansk levnadsstil: Ris är nära förbundet med både Japans historia, dess legender och japanernas uppfattning om sig själva.

Abe ser trots det till den större bilden. Sanningen är ju att TPP inte bara gäller friare handel utan också skulle tvinga fram strukturella reformer, till exempel av notoriskt byråkratiska regelverk. Ett känt exempel är medicin. Hur godkänd en medicin än blivit i något annat land måste den genomgå tidskrävande prövningar i Japan med motiveringen att japaner är annorlunda.

De som stöder tanken på TPP hoppas dessutom att ett japansk deltagande skulle göra Japan konkurrenskraftigt gentemot Sydkorea, den fattiga, outvecklade grannen som på ett par decennier gått om Japan på många områden. Också gentemot uppstickaren Kina skulle Japans ställning stärkas.

Men inte alla deltagare i förhandlingarna hittills är så glada över att Japan skulle komma med. De är rädda för att Japan med alla sina förbehåll ska sinka samtalen. Abe har ju försökt lugna hemmafronten med löftet att ”jag ska skydda det vi måste skydda och kräva det vi måste kräva.”

Det ser ut som en nästan olöslig ekvation men Abe verkar satsa på momentum – om han kan hålla farten i sina planer för omvandling av Japans ekonomi kanske till och med japanskt deltagande i TPP-förhandlingarna blir verklighet.

Och med den nationalism som hör till hans politiska program kan Stilla Havspakten kanske också säljas in till väljarna som viktigt för Japans ställning i världen:

-       Japan måste förbli i centrum av Asiens och Stilla Havets århundrade, säger Japans premiärminister.

© Monica Braw

Permalänk

onsdag 13 februari

Japan-Nordkorea:Spiondrama komplikation

 

 

Japans premiärminister Shinzo Abe fördömde naturligtvis Nordkoreas nya kärnvapentest, liksom snart sagt alla andra statsmän. Han vill ha strängare sanktioner tillsammans med bland andra Sydkorea och USA.

Men Japan har en särställning gentemot Nordkorea och inte bara för att det geografiska avståndet är litet.

På 1970-talet kidnappades flera japaner på ett sätt som verkar höra hemma i spionromaner. Unga människor som promenerade på stranden av huvudön Honshu försvann spårlöst.  Otroliga rykten gick om att de hade kidnappades av nordkoreanska båtar. Så småningom visade ryktena sig vara sanna: de befann sig i Nordkorea.

När det blev klarlagt hade de levt så länge där att en del hade familjer – medan andra sades ha avlidit. Efter utdragna förhandlingar lyckades Japan återbörda några till hemlandet. Hela sitt vuxna liv hade de levt i Nordkorea och det fanns de som ville stanna kvar. De hade fruar, män och barn där som inte skulle få flytta med. Det tror inte deras föräldrar och släkt hemma i Japan på. Japaner har en mycket stark känsla för att bo i hemlandet. Till en resande och flyttande själ som mig säger de ofta något medlidsamt och tycker det är synd om mig som inte ”får” vara i Sverige jämt.

Varför hade då de japanska ungdomarna kidnappats? Historien blev alltmera otrolig. Nordkorea ville skicka ut spioner i världen men de måste naturligtvis vara inkognito. Tanken var därför att de kidnappade japanerna skulle visa de blivande nordkoreanska spionerna hur en japan talar, uppför sig och lever så att dessa skulle kunna påstå sig vara japaner när de utförde  sina uppdrag.

En av dessa nordkoreanska spioner, en vacker ung kvinna, åkte fast i samband med ett internationellt flygkapardrama. Hon vidhöll i det längsta att hon var japan, och blev till en början trodd. Hon såg ju ut och uppförde sig som en japanska.

Japan håller fortfarande på att försöka få hem alla de kidnappade. I januari sa FN:s ansvariga för mänskliga rättigheter Navi Pillay att Nordkorea borde ställas till svars för brott mot mänskliga rättigheter. Nordkoreas självvalda isolering har ”gjort det möjligt för regeringen att behandla sina medborgare på ett sätt som borde vara otänkbart i det 21:a århundradet.” Men om projektet ska lyckas måste Japan med sina erfarenheter av kidnappningarna engagera sig, menade man på FN.

Det var ord som tilltalade många japaner. Den nya regeringen med Abe i spetsen, som valdes i december, sade sig stödja en undersökning inom ramarna för FN.

Kärnvapensprängningen den 10 februari försämrar Nordkoreas relationer med alla grannländer. Inga förhandlingar rörande någonting finns på bordet. Det gagnar kanske FN-projektet men det upprör släktingarna till de kidnappade.

Akihiro Arimoto, vars dotter Keiko fördes bort när hon var 23 år sa uppgivet till tidningen Yoimuri: ”Nordkorea kommer förmodligen att bli ännu mer isolerat och samtalen med Japan skjuts upp ytterligare.”

Kidnappningsoffren i Nordkorea har engagerat hela Japan i många år. Därför kompliceras de försämrade relationerna mellan Japan och Nordkorea efter kärnvapentestet av en fråga som ingen annan stat behöver tänka på. Japans regering borde få hem de kidnappade en gång för alla.  Det är ju sedan länge ett löfte.  Men utrikes- och säkerhetspolitik handlar sällan om enskilda människor. Kidnappningsoffren och deras familjer kommer att få vänta länge än på återförening.

 

Permalänk

söndag 13 januari

Japans kvinnor tackar Beate Sirota Gordon

 

                Valet av Shinzo Abe till Japans nya premiärminister har bland annat lett till en återupplivad diskussion om den ständigt omdebatterade grundlagen. Den skrevs av amerikanerna under ockupationen när Japan hade förlorat andra världskriget och godtogs genom folkomröstning. Den trädde i kraft 1947.

                Avsikten var att förvandla Japan till en demokrati efter åren av militärvälde. I en fullständigt unik paragraf, nummer 9, avsäger sig Japan rätten att ha offensiva styrkor. Men just denna paragraf anser framför allt högersinnade är förnedrande. Sedan många år förespråkar de en omskrivning. De talar om att förvandla Japan till en ”normal” nation.

                I och för sig har Japan ett mycket starkt försvar, som dessutom förstärks av 50 000 amerikanska soldater och säkerhetsavtal med USA. Till yttermera visso sänder man numera soldater utomlands, bland annat till Afghanistan, även om de inte får använda vapen. Men med Abe i ledningen är det troligt att frågan om skriva om eller avskaffa paragraf 9 kommer att bli ännu mer aktuell.

                Det finns emellertid en annan sida av konstitutionen som åtminstone hälften av befolkningen är ytterst nöjd med. Och det har de en ung amerikanska att tacka för. När Beate Sirota Gordon nyligen gick bort, uppmärksammades både hon och hennes arbete.

                När GHQ, det amerikanska ockupationshögkvarteret, skulle skriva ihop en författning för Japan var det inte precis några jurister som sattes i arbete. Liksom med mycket annat på GHQ jobbade man med vad man hade, ofta oerfarna unga soldater.

                Beate Sirota Gordon var judinna från Österrike. Hennes far hade på 1930-talet fått ett uppdrag som musikprofessor i Tokyo, och hon växte upp där, gick i skola och lärde sig flytande japanska. Sedan for hon till USA för att fortsätta studera. Föräldrarna stannade i Japan, kriget bröt ut och ingen kontakt var länge möjlig. Efter kriget skyndade hon sig att försöka komma tillbaka för att leta reda på dem. Hon lyckades få en kontorsplats på GHQ.

                När så den japanska författningen snabbt skulle bli färdig, fick hon, kontorsflickan, liksom i förbigående uppdraget att skriva ihop något om kvinnors rättigheter. Företagsam som hon var tog hon sig runt till alla bibliotek i det utbombade Tokyo där man kunde tänka sig att det fanns kopior av andra länders grundlagar. Sedan författade hon på egen hand paragrafen som ger japanska kvinnor samma rättigheter som män. Redan i december 1945 fick de rösträtt för att kunna uttrycka sin åsikt om den nya grundlagen.

                Vid en konferens i Tokyo för något år sedan framhölls det att Beate Sirotas formuleringar i den japanska författningen borde vara förebild för många andra länder, så omfattande rättigheter ger de kvinnorna.

                För japanska kvinnor blev Beate Sirotas formuleringar först nästan en chock. Hiratsuka Raicho grundade 1912 den berömda kvinnotidskriften Seito och hade redan på 1920-talet resultatlöst slitit ut sig med en lång kampanj för rösträtt, sa efteråt:

”Plötsligt satt vi där med kvinnlig rösträtt … Vilket ödets ironi det var. Vi japanska kvinnor hade arbetat för att få kvinnlig rösträtt länge men vi hade misslyckats. Nu fick vi den rösträtt vi länge sökt av de allierade. En del av mig var nöjd med utgången men en annan del av mig kunde inte öppet glädjas. Tusen känslor trängdes i mitt sinne.”

Sedan är det en annan sak att kvinnornas ställning i Japan inte är något föredöme idag. Men de juridiska förutsättningarna i grundlagen finns i alla fall, tack var en ung och djärv utländsk kvinna.

 

Permalänk

«första «tidigare Visar 5–7 av 10 inlägg    nästa» sista»
 
stäng