visar: arkiv för juli 2013

onsdag 31 juli

Fuji Världsarv - trängsel på toppen

 

Jubel bröt ut på många håll i Japan när Fujiberget utnämndes till Världsarv den 23 juni. Tidningarna var fulla av material om det berömda berget. Sedan klättringssäsongen inleddes 1 juli har trängseln bland bergsbestigare därför blivit så stor att man infört en avgift på 1000 yen (ca 70 kr). Den ska användas till att städa upp och ordna toaletter och övernattningsplatser på vägen upp till toppen. Ingen har veterligen protesterat. Det finns de som anser att man bör bestiga Fuji åtminstone en gång i livet. En vanlig säsong på två månader kommer 300 000. Det blir säkert fler i år.

Google Earth filmade nyligen vägen upp till toppen. Eftersom i stort sett vem som helst verkar kunnat ta sig dit upp, ibland läser man om 90-åringar, kan man lätt tro att det inte är någon konst. För en ickeklättrare ser det mest ut som en promenad. Men till och med Google Earths lejda japanska fotograf pustade hårt.

Andra sätter en ära i att komma upp till toppen så snart som möjligt. Det är inte bara för att visa hur starka de är utan för att, hör och häpna, spara tid. Det är nämligen soluppgången som lockar många klättrare. Men det kostar att övernatta på berget. Därför har det uppstått något som kallas kanonklättring – att rusa upp till toppen, 3776 m hög, under nattens mörka timmar för att hinna dit till gryningen. Det låter inte som något läge för meditation.

Inte heller är berget så vackert på nära håll som man skulle kunna tro. Den här årstiden har man nästan bara vulkaniska gråa stenar under fötterna. Utsikten är en annan sak. I vackert väder har en entusiast fotograferat ett bergspass som ligger 322 km bort.

I Tokyo, 10 mil därifrån, finns det många ställen som heter Fujimi, ”platsen där man ser Fuji”. Det var dock längesedan. Har man tur kan man på flygbussen från Narita in mot Tokyo en tidig vintermorgon se underbara den snöklädda toppen, höja sig som en uppenbarelse bortom mångmiljonstaden. Säkert också från den nya tv-masten Skytree, som också Tokyos senaste turistattraktion, åtminstone på vintern när luften är klar och kall.

Fuji har sedan urminnes tider beundrats, ja heligförklarats. I diktsamlingen Manyoshu från 700-talet finns det flera dikter om berget. En slutar:

Vår blick tröttnar aldrig på att betrakta

Fujibergets höga topp.

Än idag praktiseras en religion, Fujiko, som ser berget som gudom. Anhängarna lever ett asketiskt liv. På eldar bränner de träplattor med önskningar till bergets gud. De håller stugor där pilgrimer som vill bestiga Fuji får övernatta. Några av de små hus som fortfarande finns kvar har funnits där i fyrahundra år. De troende skapade också mini-Fuji, Fujizaka, på olika platser. De hade samma kännspaka form som berget och kröntes av jord från det riktiga Fuji. Det var speciellt populärt under Edo-perioden (1600-1868). Många välbeställda i Edo (Tokyo) anlade sina egna Fujizaka i trädgården. Det finns tempel i Tokyo där sådana fortfarande finns kvar.

Det var under denna tid som Fuji också blev mera välbekant för alla de japaner som aldrig hade sett berget. De stora träsnittskonstnärerna avbildade Fuji. Den mest berömda är Den stora vågen av Hokusai där Fuji syns i fjärran, en ikonisk bild idag. Hokusai gjorde en hel serie av träsnitt som hette Etthundra vyer av Fuji, där Vågen ingår.

Träsnitten var fattigmans konst, ungefär som kolorerade tryck i veckotidningar hos oss. När västerlänningar började resa fritt till Japan under andra hälften av 1800-talet och köpte porslin och annat, packades det ofta i papper med träsnitt på. På det viset fick vi i Väst upp ögonen för Fuji.

Det finns japaner som är helt förtrollade av Fuji. En man som jag läst om steg upp på taket till sitt hus varje dag och målade av Fuji. En annan man bjöd hem mig och min man till sitt hus som var byggt speciellt för att kunna betrakta Fuji från stora fönster. När man reser med Shinkansen från Tokyo till Kyoto ska man boka plats på höger sida av tåget så man kan se Fujiberget – om vädret är bra. Otaliga konstnärer har avbildat berget för dess harmoniska skönhet. Men före dess senaste utbrott 1707 var det helt symmetriskt, alltså ännu märkligare, något som gick förlorat då. Det mest fascinerande är hur berget förändras nästan från stund till stund. En entusiast, skolläraren Hiroshi Tashiro, sa i en intervju att han alltid tittar på berget innan han går till sitt arbete.

”Det är balsam för min själ.”

Japanerna är extra stolta över Världsarvsutnämningen därför att den inte är i naturkategorin utan i gruppen för kulturella världsarv. För dem är visserligen Fuji en naturens skapelse men berget är ännu mer: religion, kultur, historia – en symbol för vad Japan i bästa fall står för.

© Monica Braw

  

Permalänk

 
stäng