visar: arkiv för juni 2015

söndag 21 juni

Militärallianser oroar

Medan vi i norra Europa diskuterar Rysslands avsikter pågår en liknande situation i Östasien. Militär upprustning är temat.

Medan Kina uppgraderar sina kärnvapen, skaffar sig en stark flotta och bygger ut kobbar i Sydkinesiska havet så att de ska kunna räknas som öar förstärker USA och dess allierade sitt samarbete. Kina gör anspråk på 80 procent av Sydkinesiska havet. Det innebär konflikter med Japan, Filippinerna, Vietnam och Malaysia. Mycket går oss här på andra sidan jordklotet förbi. Men man behöver bara läsa japanska tidningar några dagar för att inse att läget är skrämmande också där.

Till exempel kommer stora militärövningar att äga rum runt Australien i början av juli. För första gången kommer Japan att delta. USA och Australien är allierade, och Japan har sedan 1952 ett säkerhetsfördrag med amerikanerna som gör landet till ett bålverk, då som nu, mot ”kommunismen”, det vill säga Kina. Den nya konstellationen är enligt USA:s vice försvarsminister David Shear ”en aldrig tidigare skådad tresidig allians”. En australisk säkerhetsexpert beskriver Japan som ”det övre ankaret” och Australien som ”det södra ankaret” i en säkerhetskedja som sträcker sig över hela västra Stilla Havet. Kina å sin sida ser det som inringning.

Vid den stora försvarskonferensen mellan USA, Kina, Ryssland och ASEAN, organisationen för  sydostasiatiska stater, i Singapore i slutet av maj, planerades visserligen övningar till havs där också Kina deltar. Avsikten är bland annat att säkra oljeleveranser via sjörövarinfekterade vatten. Men under ytan, så att säga, kändes motsättningarna mellan Kina och övriga.

Japans premiärminister Shinzo Abes politiska program innebär en stark roll för Japans militär. Det yttrar sig på många sätt. I försvarsministeriet, till exempel, ska nu militär dela arbetsrum med civila beslutsfattare. Det har inte hänt sedan andra världskriget. Hans mest omdebatterade politik, att japanska soldater ska kunna delta i allierade, dvs amerikanska, militäraktioner utomlands kommer att antas av parlamentet eftersom hans regering har majoritet.

Men Japan bygger nu också upp militära relationer med andra länder. Under det besök som Filippinernas president Benigno S. Aquino nyligen gjorde i Japan kom man överens om gemensamma militärövningar. Strategiskt partnerskap utvecklas med både Filippinerna och Malaysia.

Förra året avskaffades Japans förbud för export av militär materiel. Filippinerna är bara ett mål för handeln. Japan ligger till exempel väl till för att sälja nästa generations ubåtar till Australien.

Vid Singaporekonferensen framgick att det är militär som är pådrivande när det gäller att hitta lösningar för att stoppa Kinas framstötar medan politiska ledare generellt sett är försiktigare.

Chefen för Kinas flotta amiral Lai Chung Han sa för sin del att eftersom så många fartyg och ubåtar rör sig i Sydkinesiska havet är det bara en tidsfråga innan ”en olycka” inträffar. Med tanke på att flera sammanstötningar där fiskebåtar sänkts av kinesiska krigsfartyg och nära krockar mellan kinesiska och amerikanska respektive japanska fartyg och flyg redan ägt rum kan man bara frukta vad ”en olycka” skulle innebära.

 

 

  

Permalänk

fredag 19 juni

Oro för soldater

I Japan ser man aldrig någon japansk soldat på gatan - fast Japans självförsvarsstyrkor/armé består av mer än 300 000 man. De flesta japaner tänker nog aldrig på det. Men avskyn över andra världskrigets militarism lever djupt i det kollektiva minnet. Följden blev en övertygad pacifism bland de flesta. Nu håller den på att undergrävas genom regeringens politik – och japanska soldater har hamnat i fokus.

Det var nog inte väntat för premiärminister Shinzo Abe. Han driver vad han kallar Japans ”rätt till kollektivt självförsvar”. Det är mantrat som ska göra det möjligt att undergräva den berömda fredsparagrafen, paragraf 9 i grundlagen. Den innebär att Japan aldrig ska föra krig utanför sina egna gränser. ”Kollektivt självförsvar” skulle bryta mot bestämmelsen som säger att man inte får använda mer än ”minsta möjliga självförsvar”.

Istället ska Japan ha rätt att komma till allierades undsättning. Japans allierade är USA. Japanska soldater skulle alltså kunna delta i amerikanska krig.

När den insikten började sippra in i det allmänna medvetandeti slutet av maj utbröt en storm, också i parlamentet. Skulle japanska soldater sändas ut i krig, kanske stupa? Abe svarade svävande om vilka situationer som skulle kunna komma ifråga, till exempel minröjning i Persiska viken. Han övertygade inte. Kryphål är ett ofta använt ord för hans beskrivningar.

Samtidigt släpptes uppgifter från försvarsministeriet att 54 soldater mellan 2000-2010 har begått självmord. Det kan naturligtvis ha många orsaker i ett land där självmordssiffrorna är höga. Men alla hade varit utsända på uppdrag utomlands som redan är tillåtna, det vill säga i strängt icke-stridande kapacitet: 25 till Indiska Oceanen och de övriga till Irak där de arbetat med humanitära frågor och återuppbyggnad.

Plötsligt har den heta debatten om paragraf 9 fått ett mänskligt ansikte. 

Permalänk

onsdag 17 juni

Ödehus lagstiftade

 Den som tänker på Japan som ett extremt tätbebott land får tänka om. Ett stort – och växande – problem är ödehus.

När dagens 80-åringar var unga drömde de om att bygga sig ett eget hem. Många gjorde det också. I landets städer står följaktligen de små egnahemshusen och de höga hyreshusen så tätt att japanska arkitekter blivit specialister på att anpassa byggnader till tomter av de mest säregna former. Nyligen besökte jag ett femvåningshus i Hiroshima som byggts på ett utrymme i form av en tårtbit mellan två tungt trafikerade gator. Byggnaden stod på betongpelare: därunder, i gatunivå, fanns det precis parkeringsplats för tre bilar. Större var inte heller golvytan på varje våning.

Men i ett åldrande samhälle som Japans har behovet att bostäder generellt sett sjunkit. De äldsta dör eller kan inte bo hemma längre och för framtiden behövs inte heller lika många bostäder som förr när varje kvinna bara föder i genomsnitt 1,4 barn och man ofta gifter sig först i 30-årsåldern – eller inte alls.

Övergivna hus och bostäder har blivit ett så stort problem att parlamentet nyligen antog en lag som ger kommuner och städer tillstånd att riva förfallna ödehus. En orsak är att förfall lockar till brottslighet och grannarna känner sig otrygga.

Ett exempel är den lilla orten Onomichi vid Inlandshavet. Där har 500 hus övergetts de senaste åren. Men aktiva invånare har startat en kampanj för att ta hand om ödehusen istället för att riva. En del av dem kan vara historiskt intressanta. Andra kan rustas upp och användas, till exempel som kulturcentra. Nu har man också öppna en ödehusbank med hus som engagerade arkitekter och konstnärer renoverat så att de kan hyras ut eller säljas.

Ideér behövs. Enligt en undersökning var 13,5 procent av landets bostadshus år 2013 övergivna. Siffran beräknas stiga till 32 procent 2035. 

Permalänk

tisdag 16 juni

Ingen enighet om delfiner

På taket till det väldiga hotell- och shoppingkomplexet Sunshine City i Ikebukuro i Tokyo ligger ett underbart akvarium. Utanför salarna med ständig skymning och väldiga tankar med märkliga fiskar från hela världen finns ett delfinarium. Det är inte stort, men delfinerna som leker med sin skötare i den lilla bassängen ser som alltid glada ut. Ingen tänker förmodligen på varifrån de kommer. Ändå är de del i en internationell konflikt som gett Japan dåligt rykte.

I slutet av maj meddelade Japans förening för zoologiska trädgårdar och akvarier att deras medlemmar inte längre ska skaffa delfiner som fångats utanför Taiji, inte så långt från Osaka. Taiji blev beryktat sedan filmen The Cove om delfinjakt där upprört djurvänner över hela världen.

I april hotade Världsorganisationen för zoologiska trädgårdar och akvarier att utesluta den japanska avdelningen om inte dess medlemmar slutade skaffa delfiner som fångats i Taiji.

Men beslutet fattades långt ifrån enigt av de 89 zoon och 63 akvarier som är med. Visserligen ansåg majoriteten att det är viktigt att kunna samarbeta med utländska anläggningar, bland annat för att utbyta erfarenheter. Men många ser helt enkelt beslutet som ett hot mot sin existens. På ett typiskt akvarium, det i Oita, finns det 13 delfiner. Tolv av dem kommer från Taiji.

De som var emot beslutet menar att alternativet till delfiner fångade i Taiji är att föda upp dem själva. Men många akvarier har för få vuxna delfiner och är ibland också för små för att klara av det.

Samtidigt är akvarier enormt populära. Och en anläggning nära Taiji framhåller att de delfiner folk kommer för att se är ju sådana som finns i havet just där.

Även om det japanska beslutet välkomnats utomlands är det alltså långtifrån säkert att det innebär slutet för delfinfångsten i Taiji. En del akvarier är beredda att gå ur sin förening för att fortsätta en populär verksamhet. Den häftiga kritiken från utlandet väger lätt i det sammanhanget. 

Permalänk

måndag 15 juni

Hokusais dotter animestjärna

Undertryckta och förtryckta – det är en vanlig bild av japanska kvinnor, inte minst utomlands. Att det också finns starka kvinnor visade jag i Kvinnor i Japan under tusen år (2013; läs mer en bit ner på öppningssidan). Samma tema går igen i en ny tecknad film: Sarusuberi (Miss Hokusai på engelska).

Den här gången gäller det ett förhållande som också är känt från Västerlandet, för att inte tala om vinterns diskussion i Sverige om Kulturmannen. Liksom Camille Claudel anklagades för att kopiera den stora skulptören Rodin fastän hon i själva verket inspirerade och gick före honom genom sina skulpturer, brukar det heta att den numera världsberömde träsnittskonstnären Hokusai låtit sin dotter O-ei stå för hushållet medan han själv massproducerade sina fantastiska verk. Den stora vågen vid Kanagawa är ju numera ikonisk.

Men O-eis betydelse har omvärderats. Det brukade heta att hade det inte varit för henne hade Hokusai gått under. Han sägs hellre ha flyttat än att plocka upp efter sig, så man föreställer sig att O-ei hade fullt sjå att hålla i ordning och se till att det kom mat på bordet. Redan i en serie mangaböcker 1983-87 tecknade emellertid den kvinnliga konstnären Hinako Sugiura en helt annan bild av O-ei. Istället för att bara städa arbetade hon också med konst. Nu har den välrenommerade animeregissören Keiichi Hara gjort en film av Sugiuras manga. 

”Enligt en del forskare var det O-ei som målade många av de bilder som sägs vara av Hokusai. Han levde tills han var nära nittio, en mycket hög ålder i den tidens Japan. Det finns bilder som sägs ha målats just före hans död men de ser inte ut som något en nittioåring skulle ha kunnat åstadkomma. Kanske är det inbillning, men jag tror att O-ei samarbetade med Hokusai i mer än hälften av hans verk”, säger Hara i en intervju med Japan Times.

Förra vintern hölls den största utställningen någonsin av Hokusais verk i Paris. (Läs min understreckare i Svenska Dagbladet, länk längre ner på öppningssidan av min hemsida). Utställningen i Grand Palais var sannerligen omfattande med hundratals träsnitt – och fantastisk. Naturligtvis hade Hokusai, som andra konstnärer då och nu, elever och assistenter. Att O-ei var en av dem vore inte konstigt. I själva verket är det nästan omöjligt att bestämt säga vilka träsnitt som helt eller delvis var hans (han bytte också konstnärsnamn många gånger). Precis som i mangavärlden idag fick lärjungar teckna schabloner och enklare detaljer.

Hur mycket av Hokusais oräkneliga träsnitt som var O-eis får vi aldrig veta. Men det är roligt att hon nu är huvudperson i en anime. Det har hon säkert förtjänat, både som hushållerska till en Kulturman och som konstnär själv.

Permalänk

söndag 14 juni

Abe i morfar Kishis fotspår

Japans media är just nu fulla av artiklar och debatter om andra världskriget. Den 15 augusti är det 70 år sedan Japan kapitulerade. Det råder spänd förväntan inför det uttalande som premiärminister Shinzo Abe ska göra i det sammanhanget.

Samtidigt pågår en upprörd diskussion om Abes pågående kampanj att förändra den berömda Paragraf 9 i Japans grundlag som förbjuder Japan att föra krig. Abe driver linjen att Japan ”har rätt till kollektivt självförsvar”. Det betyder i praktiken att Japan kan delta i USA:s krig över hela världen eftersom de två länderna har ett säkerhetsfördrag. Det kallas med en förkortning Ampo.

I det sammanhanget talas det mycket om att Abe är dotterson till Nobusuke Kishi och nu förverkligar hans politik. Kishi (1896-1987) blev Japans premiärminister 1957. Men han tvingades avgå 1960 efter enorma demonstrationer när han drev igenom att säkerhetsfördraget förnyades.

Den häftiga oppositionen mot Kishi berodde också på hans bakgrund. Han hade varit högt uppsatt tjänsteman när Japans lydstat Manchukuo (Manchuriet) organiserades, början till Japans långa och grymma krig i Kina från 1930-talet till 1945. Under andra världskriget var han minister 1941-1944, ansvarig för Japans ekonomiska mobilisering. Efter kriget satt han tre år i häkte som krigsförbrytare, klass A. Han släpptes utan rättegång och blev fem år senare parlamentsledamot och därefter alltså premiärminister.

Hans dröm var att avskaffa paragraf 9. Den hindrade enligt honom Japan från att vara ”sant självständigt”.

Nu driver Shinzo Abe samma linje.  Många kommentatorer påpekar att Abe därmed förverkligar sin morfars dröm – och att han i mycket annat också går i dennes politiska fotspår. Kishi ansåg till exempel att Japan inte alls förde något aggressionskrig på 1930- och 1940-talen utan gick till attack för att försvara sig självt. Abe själv slingrar sig när han blir tillfrågad om det var ett aggressionskrig. I hans högerkretsar talar man om att Japan ska vara ett ”normalt” land – det vill säga ett land som inte står till svars inför någon.

 

Permalänk

lördag 13 juni

Miss Japan inte japansk?

Fröken Sverige hör vi inte talas om så ofta nuförtiden. Skönhetstävlingar känns förlegade. Men i Japan har årets Miss väckt stor uppmärksamhet. Hon heter Ariana Miyamoto och anklagas för att inte vara riktigt japansk.

Hon är vad som kallas hafu, dotter till en japansk mor och en utlänning, i det här fallet en svart amerikansk far. Redan ordet hafu (från engelska ”half” med betydelsen hälften japan, hälften något annat, på klarspråk: inte riktig japan) skulle vara omöjlig hos oss. I Japan är det ett allmänt (skälls)ord. Det väckte internationell uppmärksamhet, och upprördhet,  2014 när Megumi Nishikura, själv med japansk och amerikansk bakgrund, gjorde dokumentärfilmen ”Hafu".

Ariana Miyamoto ställde upp i tävlingen sedan en god vän till henne, också ”hafu”, hade tagit livet av sig. Han mobbades för att han inte kunde tala engelska fast han inte såg ut som en japan.

Att bli tagen för utlänning är vardag för Ariana. Hon får ofta beröm för att hon kan äta med pinnar fastän hon är född och uppvuxen i Japan. Hon var ofta arg på sin mamma som satt henne till världen. Hon mobbades i skolan för sitt hår och berättar att de andra barnen inte ville hålla henne i hand för de var rädda att ”färgen” skulle smeta av. Hennes modersmål är japanska. Hon är bland annat duktig kalligraf och kan alltså med tusch teckna de svåra skrivtecknen på ett konstnärligt sätt.

Varje år föds det 20 000 barn i Japan som har en japansk och en icke-japansk förälder. Numera är visserligen japaner med utländskt påbrå populära i tv och en del är framgångsrika inom idrott. Men ute i samhället är diskrimineringen fortfarande utbredd. Kanske kan en skönhetstävling och den vackra Ariana hjälpa till att ändra på det:

"Jag vill utmana definitionen av vad det är att vara japan", förklarade hon i en intervju med New York Times.

Permalänk

fredag 12 juni

Vulkan farlig granne

137 invånare på den lilla ön Kuchinoerabu i södra Japan greps den 30 maj av panik när de hörde en kraftig smäll. De bor vid foten av vulkanen Shindake som plötsligt fick utbrott. I vanliga fall är öns enda förbindelse med omvärlden en enkel färja som går sällan. Nu skyndade också kustbevakningen och helikoptrar dit. Med bara det allra nödvändigaste ägodelarna evakuerades hela befolkningen.

Den här gången hände inget värre. Hela Japan minns ännu vulkanen Ondakes plötsliga utbrott i september förra året, då 57 personer dog i lavaströmmarna och askmolnet. Ytterligare sex bergsbestigare hittades aldrig.

I själva verket kan något sådant hända på många platser i landet. Det finns inte mindre än 50 aktiva vulkaner. I närheten av dem, ibland på själva deras sluttningar, ligger 142 städer, samhällen och byar.

Det var ett sammanträffande som såg ut som en tanke att den dagen då Shindakes senaste utbrott ägde rum – och bara dagar efter en jordbävning som skakade hela Japan, inklusive Tokyo – la regeringen fram ett lagförslag som skulle göra det obligatoriskt med katastrofplaner för områden i närheten av vulkaner.  Polis, brandkår, militär och specialister på vulkaner ska vara med i planeringen. Det verkar otroligt att något sådant bara finns för 20 platser hittills.

Lagförslaget måste röstas igenom i parlamentet innan det träder i kraft. Med det senaste utbrottet i färskt minne kan det förhoppningsvis ske innan de folkvalda reser hem i slutet av juni – många av dem till vulkantrakter, förstås.

Permalänk

 
stäng