visar: arkiv för april 2016

torsdag 28 april

Isvall runt Fukushima

En mycket omdiskuterad isvall eller mur av is har nu börjat byggas runt det havererade kärnkraftverket i Fukushima.

Idén är att muren ska hindra grundvatten från att sippra in i reaktorn där det för närvarande blandas med det radioaktiva vatten som finns där.

Muren, som är 30 meter djup och till att börja med ska bli 1,5 km lång, är fylld med frysmedel som ska göra jorden runtomkring hård och ogenomtränglig. Om det lyckas kommer mängden grundvatten som nu sipprar in i reaktorn minskas med hälften, från 100 ton om dagen till 50 ton. Det kommer alltså inte alls att stoppas totalt.

Arbetet beräknas ta tre månader. Sedan tar själv frysprocessen åtta månader till i bästa fall.

Redan i juni 2014 började kraftbolaget Tepco installera utrustning för att bygga ismuren. Förberedelserna blev färdiga först i februari i år.

Det var meningen att hela projektet skulle varit klart redan förra året. Men det råder osäkerhet om hur bra idén överhuvudtaget är och fördröjningen beror på att man inte vet vad resultatet verkligen kommer att bli. Något liknande har aldrig gjorts förut.

Osäkerheten är symptomatisk för hela katastrofarbetet.

I en uppseendeväckande dramadokumentär om själva katastrofen, som bygger på platschefens egna uppgifter och visades i japansk statlig tv, NHK, står det klart att ledningen och personalen var helt ställda inför vad som hände, minut för minut, och arbetade i mörker i dubbel bemärkelse.

I Frankrike har nyligen den andra delen av en dokumentär genomgång av katastrofen kommit ut: « L’accident de Fukushima Dai Ichi : le récit du directeur de la centrale Volume II – Seuls ».

Det står helt klart att ännu fem år efteråt sker arbetet kring Fukushima i samma ovisshet. Man prövar sig fram och kan bara hoppas att åtgärderna man vidtar ska lyckas. 

Permalänk

måndag 25 april

Motstånd mot frihandel

Medan president Barack Obama på sin rundresa i Europa försöker sälja in det kontroversiella frihandelsavtalet  TTIP mellan USA och EU finns det minst lika mycket motstånd i Asien mot ett liknande avtal, TPP (Trans-Pacific Partnership).

I Japan är det tvärstopp. Just nu pågår diskussioner i parlamentet. Demokratiska partiet och kommunistpartiet från oppositionen säger helt enkelt att TPP inte ens är värt diskussion.

Japanska regeringar är alltid mycket måna om att skydda landet från import av de mest skilda varor. Det har i decennier varit en källa till konflikter, speciellt med USA. Det har gällt allt från leksaker (ToysRus istället för älskade småaffärer) till storleken på containrar (för att importerade varor lättare ska kunna föras ut i landet). Import av kött var länge en stor fråga. Amerikanerna hånskrattade åt vad de ansåg vara påhittade undanflykter som gällde längden på japanernas tarmar.

Nu gäller det för japanska motståndare till TPP framför allt jordbruk och fiske. De har hittills varit mycket skyddade. Efter påtryckningar importeras visserligen ris, men folk i allmänhet köper ändå det dyrare japanska, på samma sätt som vi hellre väntar på svensk nypotatis än köper israelisk i mars. Motståndarna till TPP hävdar att avtalet kommer att få mycket värre effekter än vad regeringen säger.

Från regeringens sida hävdar man att TPP kommer att bli en ekonomisk välsignelse för Japan. Det behövs verkligen eftersom premiärminister Shinzo Abes omskrivna försök att kickstarta japansk ekonomi, Abenomics, inte har fått den effekt han hade hoppats på.

Men regeringen anklagas också för att mörka hur förhandlingarna om TPP egentligen har gått till. En enda minister, Akira Amami, deltog. Han har nu tvingats avgå efter en penningskandal och vägrar infinna sig i parlamentet för utfrågning.

Nu hänger dock inte TPP enbart på Japan. 12 nationer kring Stilla Havet var inblandade. Först efter mycket komplicerade och utdragna förhandlingar blev det klart i februari. Men nu ska det också ratifieras av minst sex deltagare.

Dessutom är alla presidentkandidaterna i initiativtagarlandet USA negativa till TPP. Det ser inte ljust ut.

Kanske ett Shakespearecitat passar i dessa dagar: Mycket  väsen om ingenting.

Permalänk

fredag 22 april

Hate speech svår nöt

Hate speech har blivit ett japanskt uttryck. Det används för att beskriva enastående hatfyllda demonstrationer mot vissa folkgrupper, speciellt koreaner.

Justitieministeriet publicerade nyligen en kartläggning av sådana demonstrationer mellan 2013, då de började, och 2015. Sammanlagt var de 1152. Det visade sig att de blivit lite färre med tiden men att de långt ifrån upphört.

Demonstrationerna arrangeras av högerextremistiska grupper. Under många decennier har japanerna, speciellt i storstäder som Tokyo och Osaka, fått stå ut med ultranationalistiska organisationer med stora terrängbilar och lastbilar fullmålade med patriotiska slagord. Med dånande högtalare och marschmusik från kriget skriker de ut sitt budskap för kejsare och fosterland. De flesta människor vänder sig bort med en känsla av obehag.

Men 2013 dök plötsligt hatfyllda demonstranter av liknande slag upp. Det var speciellt i Tokyo och i Osaka, och speciellt i områden där människor med koreanskt ursprung bor och arbetar, som Shinokubo i Tokyo och Tsuruhashi i Osaka. De var våldsamma, viftade med krigstidens japanska fanor och skrek slagord som ”Ni borde alla massakreras! Kackerlackor! Stick härifrån!” Det har ofta blivit till sammandrabbningar med kravallpolis.

Koreaner har levt i Japan sedan evärderliga tider. Men nu gäller det framför allt koreaner vars föräldrar och farföräldrar kom eller tvingades komma till Japan under Japans ockupation av Korea 1910-1945. Många stannade av olika orsaker kvar efter kriget. De har under lång tid blivit diskriminerade i Japan till den grad att många tog japanska namn för att man inte skulle känna till deras ursprung. Det viskades ofta om stora idoler inom musikvärlden att de i själva verket var koreaner.

Å andra sidan kämpade koreanska organisationer för att bevara koreanskhet, bland annat genom att upprätta koreanska skolor. Förhållandena har blivit bättre på senare tid. Alltså tills nu.

Att antikoreanska, ultranationalistiska grupper, till exempel Zaitokukai, satt igång med våldsamma demonstrationer framställer dessa grupper själva som politiska manifestationer. De började i samband med allvarliga slitningar mellan Japan och Sydkorea som rör flera frågor, inte minst de sexslavar, ofta koreanska kvinnor, som tvingades bli prostituerade för japanska soldater under andra världskriget. Det gäller också konflikten om några små öar.

I själva verket är det alltså fråga om hataktioner och angrepp på mänskliga rättigheter. Justitieministeriet har utfärdat en varning till Zaitokukai att upphöra med hatdemonstrationerna. Högsta domstolen i Osaka-distriktet har dömt Zaitokukai att betala skadestånd för en aktion utanför en koreansk skola där.

Det är naturligtvis positivt att hate speech har minskat något men siffran låg ändå på 190 aktioner mellan januari och september 2015 i justitieministeriets undersökning. För de utsatta är det inte bara upprörande utan också skrämmande att bli utsatt för sådan förföljelse. 

Permalänk

torsdag 21 april

Ännu starkare armé

Japans grundlag säger att Japan avsäger sig rätten att föra krig. Trots det har Japan en stor armé på ca 200 000 soldater – marktrupper, flotta och flyg. Nu förstärks den ytterligare. I en rapport denna månad sade fredsforskningsinstitutet SIPRI att Japan förra året gick om Tyskland vad gäller utlägg för militären. Bland världens länder är det bara sju som satsade mer än Japan. Förra året gick Japan om Tyskland i den ligan.

Läget i Östasien är spänt. Länge var det bara landbaserade trupper som gällde för Folkets Befrielsearmé. Men sedan en del år satsar Kina stort på att bygga upp sin flotta. Situationen gäller också de kinesiska anspråken på i stort sett hela Östkinesiska havet. Enligt internationell rätt har också Japan, Filippinerna, Vietnam, Malaysia och Indonesien rättigheter där, rättigheter som Kina förnekar.

Kina har funnit på ett unikt sätt att utvidga sina rättigheter: små kobbar och skär där ingen bor byggs nu ut med metoder som annars brukar användas för att göra städer större, nämligen utfyllnad. På det viset skapar man land där inget land funnits. På denna mark bygger man sedan landningsbanor för flyg som alltså får en längre räckvidd än från kontinentala Kina. Under en tioårsperiod 2006-2015 har Kina ökat sin militärbudget med 132 procent enligt SIPRI. I ett spänt läge är det inte underligt om andra stater ser med misstro på allt detta.

Oron avspeglar sig också i ländernas satsningar på militär. Att dessa har vuxit ser man runt hela regionen där militärutgifter har ökat med 5,4 procent det senaste året. Det gäller framför allt Japan, Filippinerna, Indonesien och Vietnam. Dessutom har militärt samarbete mellan alla dessa länder, inklusive Australien i söder, vuxit.

Japans premiärminister Shinzo Abe driver till yttermera visso en politik som för första gången sedan andra världskriget gör det möjligt för japanska trupper att strida utomlands, trots den berömda paragraf 9 i grundlagen som förbjuder allt annat än självförsvar.

Ytterligare en orsak till Japans ökade satsning på militär är hotet från grannen Nordkorea. Dess tester av kärnvapen har till och med gjort att man i vissa kretsar talar om kärnvapen för Japan, något som länge ansågs otänkbart för den enda nation i världen som utsatts för kärnvapenanfall, förödelsen i Hiroshima och Nagasaki.    

Permalänk

onsdag 20 april

Comeback för ikon

Ryu Sakamoto är ett av Musikjapans största namn.  Efter en näradödentid är han nu tillbaka – med både ros och ris för Japan.

Sakamoto blev världsberömd för sitt technoband Yellow Magic Orchestra (YMO) 1978 när synt och technopop var ovanliga.

Det var inte bara musiken till Osamu Nagishas gripande krigsfångefilm Merry Christmas, Mr Lawrence som ökade hans världsberömmelse utan också att han spelade en av huvudrollerna: den japanske officerens skoningslösa relation med stråk av erotik till den brittiske officeren, spelad av David Bowie. Han gjorde också filmmusiken till Bernardo Bertoluccis hyllade Den siste kejsaren.

Nu går The Revenant på biografer över hela världen. Musiken där har Sakamoto skrivit med Carsten Nicolai.

Men annat har också tagit upp hans tid. 2014 drabbades han av strupcancer och ställde in alla framträdanden. Han hälsades i början av denna månad välkommen tillbaka när han för första gången sedan dess ställde sig på scen, som dirigent för sin egen Tohoku Youth Orchestra. Den består av 105 unga musiker från området som drabbades av trippelkatastrofen med jordbävning, tsunami och kärnkraftshaveriet i Fukushima för fem år sedan.

Om sjukdomstiden sa han i en helsidesintervju i Japan Times:

”Jag känner mig annorlunda sedan jag kom tillbaka från den platsen. Jag vill hålla fast vid känslan, post-cancer, i min musik.”

Utbildad på japansk musikhögskola säger han att han förstår Bach men inte traditionell japansk musik och teater, som Noh. Han bor sedan länge i New York men intresserar sig nu mer än tidigare för Japan. Till skillnad från förr också för dess positiva sidor.

”När jag bodde i Japan tyckte jag inte om landet. Jag såg bara det dåliga.”

Ryu Sakamoto har alltid varit engagerad i miljö- och samhällsfrågor. Han såg tidigt till att CD-skivor med hans musik packades i miljövänliga fodral och på hans konserter användes förnybar energi redan på 1990-talet.

Han insåg också att folk skulle bli ovilliga att betala för musik när internet växte. Nu går han så långt som till att avråda unga från att bli musiker och istället spela som hobby men försörja sig på ett säkrare sätt.

Hans engagemang är många och intensiva: mot kärnkraft, mot upprustning, mot regeringen Abe, mot kampanjen Cool Japan. Det sistnämnda är en övning i soft power, statsapparatens  propaganda inför OS 2020.

Han är överhuvudtaget emot att Japan lägger resurser på OS. De borde användas för återuppbyggnaden i Tohoku anser han. Sakamoto komponerade och dirigerade musiken till OS i Barcelona 1992. Ingen har bett honom göra det till Tokyo-OS. Han skulle inte heller ställa upp. 

Permalänk

tisdag 19 april

Bokhandeln bot mot börsoro

Japan har förmodligen världens mest fantastiska bokhandlar. I Kyoto nyligen gick jag in på Maruzen. Jag möttes inte av pallar med tjocka bästsäljare som förlaget hade betalat för att få ställas strategiskt just innanför ingången. Istället fanns flera våningar med otaliga långa hyllor, säkert hundra, fullastade med böcker av alla kategorier. Det var en eller två av varje. Japanska böcker är ofta komprimerade till formen. Det fick plats många böcker där, tiotusentals.

Att bokläsning fortfarande, trots alla mobiler på stan och transportmedel, är en populär sysselsättning fick jag bevis på i samma dags tidning. Det gällde Japans ekonomi.

En stor politisk och ekonomisk debatt om den statliga pensionsfonden pågår. Den är världens största till ett värde av 1,3 biljoner dollar.

De äldre i Japans befolkning blir snabbt fler. Pensionsfondernas tillstånd är naturligtvis en orosfråga. Kommer de att räcka?

Ett djärvt och för många mycket oroande steg togs 2014. Då ändrades placeringen av medlen i den statliga pensionfonden så att en stor andel placerades på börsen istället för som förut enbart i statspapper.

Alldeles för riskabelt! löd många kommentarer.

Nu har en ny chef för Statens Pensionsinvesteringsfond tillsatts. Han heter Norihiro Takahashi och oroar sig inte.

Han säger nämligen att han inte kommer att sitta vid skrivbordet och stressa upp sig över tillfälliga kursfall. Det är mycket troligare att han befinner sig i en bokhandel.

Det kallar jag Cool Japan (slogan hos nationella tv NHK).

   

Permalänk

måndag 18 april

Ursäkt till spetälska

 

Ursäkter krävs Japan på alltemellanåt – det gäller i allmänhet händelser under andra världskriget, som massakern i Nanking och sexslavar.

Men allt oftare diskuteras förhållanden för olika grupper av människor i Japan som har blivit diskriminerade. Ett aktuellt fall gäller spetälska, eller som det egentligen heter, Hansens sjukdom eller lepra.

Vi föreställer oss kanske att det är en sedan länge utrotad sjukdom. Vi har hört talas om hur de drabbade för länge sedan stängdes in, och isolerades, ibland på avlägsna öar, för att inte smitta. Min far, som reste i Afrika på 1950-talet, hade en gång med sig hem en speciell skallra av trä som de spetälska måste ha på sig så att andra skulle hinna undan när de närmade sig.

Sådana förhållanden levde kvar i Japan ända till 1972 – och det i domstolar. I inte mindre än 95 rättegångar mellan 1948 och 1972 hölls förhandlingarna inte i någon rättssal utan i isolerade sanatorier och andra lokaler. Högsta domstolen kan visserligen besluta om rättegång utanför rättssal men att det ägde rum rent rutinmässigt när det gällde leprasjuka hade sin grund i missuppfattningar om sjukdomen – missuppfattningar som fortfarande leder till att sjuka i länder som Indien och Kina isoleras från andra människor. Hansens sjukdom är inte så smittsam som man förut trodde och kan botas med antibiotika.

Lagen som gjorde det möjligt att isolera leprapatienter på speciella sjukhus avskaffades först 1996.

2001 utfärdade japanska staten en ursäkt för denna diskriminering, men nu vill alltså drabbade också ha ursäkter i enskilda rättsfall.

Några nya rättegångar kommer de knappast att få. De kan som mest hoppas på uppgiften att Högsta domstolen överväger att utfärda en ursäkt. Det vore hög tid men epokgörande, enligt en av deras talesmän.

Det är inte alla drabbade som vill ställa upp i kampen. De är rädda för att andra ska få veta att de haft Hansens sjukdom. Sådant fäste har den historiska skräcken för spetälska fortfarande.

Permalänk

söndag 17 april

Androider dagisfröknar?

Androider med ett outsinligt förråd av Teletubbies och andra favoriter istället för dagisfröknar och drönare som övervakar barnens utelekar – är det en lösning för Japan?  Premiärminister Shinzo Abes satsning på fler kvinnor i arbete går långsamt, bland annat på grund av bristen på dagis.

Ja, Japan Times stort uppslagna förstasidesartikel kunde verka trovärdig, speciellt om man mindes alla mer eller mindre fantasifulla framtidsdrömmar som Japans högteknologiska företag presenterade på det optimistiska 1980-talet.

Men nu var publiceringsdatum 1 april. Och de små barnen får nog under lång framtid njuta av verkliga dagisfröknar.

Mina egna barn gick i kommunalt dagis i Tokyo på 1990-talet. Fröknarna var många, alltid med rena uniformer och oändligt tålamod när de till synes utan svårighet lyckades få en hel drös 6 månaders bebisar att sova middag tillsammans på stråmattornas madrasser.

Abe har satsat på en utbyggnad på förskoleverksamheten för att fler kvinnor ska komma i arbete utanför hemmet – dels som en jämställdhetsåtgärd, dels för att det behövs allt fler på arbetsmarknaden på grund av den snabbt åldrande befolkningen.

Men just vården av barn är en stor stöttesten. Väntelistorna till dagis är långa. Över 23 000 står i kö – vilket i och för sig inte låter som så mycket i ett land med 124 miljoner invånare och kanske i sig säger en del om hur det går med satsningen kvinnor på arbetsmarknaden. 60 000 barn lär vara ”gömda” från väntelistorna genom att närstående eller oregistrerade dagmammor och institutioner tar hand om dem.

Tidningen Yomiuri krävde häromdagen ”omedelbara, drastiska åtgärder”. Till dem hör att höja lönerna för anställda. De tjänar 7000 kr mindre i månaden än medellönen.

Regeringens linje verkar vara att släppa på reglerna för dagisverksamhet bland annat så att barngrupperna får vara större. Det finns också anledning att sätta åt kommuner som inte uppfyller de krav de har på att ordna verksamhet.

Inte oväntat oroas man nu av att kvalitén ska sjunka. Av egen erfarenhet vet jag att den har varit extraordinär. På vårt vanliga kommunala dagis lagades maten på plats delvis av ingredienser som barnen själva odlade, alla hade rena kläder och hakklappar varje dag, det fanns plaskdamm och höns och man promenerade i omgivningen och lärde dem mitt i asfaltdjungeln både växter och insekter. Kontakten mellan föräldrar och dagis skedde både ansikte mot ansikte varje morgon och genom skriftlig redogörelse varje dag för vad barnen gjort hemma och hur de mått. Barnen lärde sig allt från att äta med pinnar (nästan innan de kunde gå) till att ta hand om varandra.

Men hur bra dagis man än har återstår ett stort problem: var de ligger och hur länge de har öppet. Ska kvinnor ut på arbetsmarknaden måste antingen arbetsmarknaden eller dagis förändras. Som det nu är förväntas alla börja arbeta tidigt och fortsätta till sent och ofta gå ut på After work efteråt. Men dagis öppnar klockan sju och stänger klockan fem. Många har en timme eller mer till arbetet. Då måste dagis ligga nära stationen och ha öppet längre.

I maj ska regeringen Abe komma med nya planer för hur det som kallas ”alla medborgares dynamiska deltagande (i samhället)”.  Det blir spännande att se.

Permalänk

lördag 16 april

IT-miss förödande

Stor bedrövelse väckte nyligen uppköpet av en av de stora elektroniktillverkarna i Japan, Sharp. Trots ett japanskt motbud gick taiwanesiska Hon Hai Precision Industry ut som segrare.

Nu skärskådas hela den japanska elektronikindustrin. Den var en gång Japans stolthet. På 1980- och -90-talen var det ingen ände på vad japansk elektronik skulle åstadkomma, inklusive fjärde generationens datorer. En så vanlig produkt som till exempel kylskåp fick oväntade, framsynta funktioner. Ville man som jag besöka någon elektroniktillverkare var det nästan svårare än att få hälsa på kejsaren. Jag lyckades en gång, tack vare att Sveriges kung var på besök, få en liten intervju med Akio Morita, en av Sonys grundare, och var jättelycklig över scoopet.

Nu brottas de alla med stora problem. Och Yukihiko Nakata, tidigare en av de främsta ingenjörerna på Sharp, nu professor vid Ristumeikanuniversitetet, säger i en intervju i Japan Times att problemen kan sammanfattas med ett ord: modularisering.

Rent allmänt kritiseras Sharp för slöhet, dålig ledning och oförmåga att möta utländsk konkurrens. Toshiba, där en stor redovisningsskandal avslöjats, sålde häromveckan mycket av sin avdelning för hemelektronik till ett kinesiskt företag. Sonys mest framgångsrika sektorer är numera bank och försäkringar. Hitachi koncentrerar sig på infrastruktur som järnvägar. Panasonic går mer och mer över till produkter som har med bostäder och bilar att göra och dess egen VD har utnämnt företaget till en förlorare inom hemelektronik.

Det är framför allt brist på anpassning till nya tider som är orsaken till problemen för alla. Kodordet är alltså modularisering.

Det traditionella sättet att tillverka digitaliserade produkter var att varje företag själv designade, tillverkade och byggde dem från de minsta komponenterna till de största. Processerna var ”topphemliga”, som Nagata beskriver det.

Men ett taiwanesiskt företag, Mediatek, började 2007 sälja ritningarna till mobiltelefoner helt öppet för att få bättre avsättning för sin halvledartillverkning. Plötsligt poppade det upp företag överallt, inte minst i Kina, som kunde producera mobiltelefoner. Dessutom var arbetskraften billigare än i Japan överallt. Utvecklingen rusade iväg medan de japanska företagen travade på i gamla spår.

Då tjänade det inte något till att Sharp och trogna underleverantörer förlitade sig på exklusiv design och egna komponenter.  Samma gällde för de andra: deras produkter var inte bättre, bara dyrare.

Och nationens elektroniktitaner slogs till marken, som Japan Times formulerar det.

Permalänk

fredag 15 april

Jordbävningar och beslut

Jordbävningen i södra Japan igår fick skrämmande resultat som man aldrig sett förut: den månghundraåriga befästningsvallen på Kumamoto borg rasade delvis. Inte för att den var dåligt underhållen – borgen är en omhuldad sevärdhet – utan på grund av jordbävningens karaktär. Nio personer omkom och hundratals skadades i trakten.

Ingen går säker från naturkatastrofer någonstans i Japan. Det påverkar inställningen till livet. Det gör också att myndigheterna, speciellt efter Fukushima, ständigt letar efter nya och utvidgade metoder att skydda både befolkning och infrastruktur. Just nu publiceras mycket om vilka nya åtgärder som håller på att införas i Tokyo. Det gäller till exempel evakueringsvägar. Vid mitt hotell utanför Yaesuguchisidan av Tokyos centralstation finns det till exempel nu skyltar om vilka gator som kan användas vid en jordbävning och vilka som stängs av. Att en stor jordbävning kommer att drabba Tokyo anses ofrånkomligt.

Jordbävningen i Tohoku, inklusive Fukushima, för fem år sedan är ständigt i medvetandet. Nu diskuteras till exempel om ruinerna av Okawa grundskola ska bevaras som ett minne. Där omkom 74 elever, 10 anställda, en skolbusschaufför och ett okänt antal andra, huvudsakligen föräldrar.

Debatten gäller varför alla dessa människor behövde dö. Skolan ligger fyra kilometer från kusten. Jordbävningen inträffade kl. 14.46. Först kl. 15.36 började de ge sig av mot en bro 200 meter därifrån. Då kom tsunamin och det var för sent.

Men flera barn hade redan vädjat till lärarna att de skulle fly till en kulle och säkerhet. Skolbusschauffören hade radiokontakt med kusten och hade fått varningen att tsunamin var på väg.

Hur kunde lärare och andra vuxna vara så handfallna? Föräldrar som kom för att hämta barnen fick höra att de skulle lugna sig. Tre förklaringar diskuteras: Skolan ligger långt från kusten och ingen trodde en tsunami kunde nå så långt. De kunde inte se floden eller havet. Men mest förödande: de gjorde som de alltid hade gjort.

Det sistnämnda är en kulturell och social förklaring som kan användas i samband med många katastrofer i Japan och som är kontroversiell. Den säger att Japans konsensukultur och respekt för överhet och regler gör att människor inte vill eller vågar ta egna initiativ. Visst reagerar många människor i Japan på ett sådant sätt. Men den här gången räddades barn och vuxna i många andra skolor. Det finns många berättelser om hjältemod.

Det hindrar inte vikten av att bevara den raserade grundskolan i Okawa. Den påminner alla om betydelsen av att fatta modiga och snabba beslut.

Permalänk

torsdag 14 april

Baccarat OS-förlust

Symboler är viktiga i Japan. En av landets idrottshjältar har blivit förstasidesstoff. Kento Momota, badmintonstjärna, är avstängd på obestämd tid och kan glömma OS i Rio som han var uttagen till. Det handlar inte om doping. Han har spelat baccarat.

Tillsammans med en lagkamrat har Momota besökt kasinon både utomlands och i Japan. De åkte fast under en räd mot ett illegalt sådant i Tokyo. Alla kasinon är illegala i Japan men drivs ändå av yakuza. Momota sägs allt som allt ha förlorat lite över 30 000 kronor.

Momota var den förste japanske herrspelare någonsin som tagit medalj – brons – i VM i badminton. Det hände förra året och ledde till den eufori som alltid utlöses när en japan utmärker sig i någon internationell sport. Att det hände i det förlovade landet för badminton, Indonesien, minskade naturligtvis inte yran.

Skandaler inom sport är inte ovanliga i Japan. Inte ens sumo och baseball är förskonade. Men hjältar och förebilder anses viktiga. Därför blir fallet desto värre för dem som fallerar.

I ett större perspektiv är Momotas fall ett litet men ändå märkbart hack i planeringen inför OS i Tokyo 2020. Otroligt mycket på alla möjliga områden handlar nu om det. Efter pinsamheterna med OS-stadion av nyligen avlidna Zeina Habib som blev för dyr för att förverkligas och anklagelserna om plagiat angående själva OS-emblemet gäller det också de höga förväntningarna på idrottsmän som Momota som lovar sikta in sig på hemmaseger.

En resa som jag nyligen gjorde till den relativt avlägsna turistmetropolen Kanazawa vid Japanska sjön visar också på satsningarna: Tidigare har en utlänning som talar japanska alltid mötts med en suck av lättnad. Nu plötsligt envisades serveringspersonal på restauranger och kaféer med att tala engelska. Och riktigt bra, i alla fall jämfört med tidigare. Speciella satsningar görs på engelskutbildning i skolorna. Där har det aldrig tidigare ansetts vara viktigt med konversation. Blyga elever på skolresa till någon sevärdhet har på sin höjd skickats ut för att antasta utlänningar och inte lyckats klämma ur sig mer än: Where do you come from. Nu jämförs skolresultaten i olika län och publiceras  i riksomfattande media.

Japansk statlig tv:s utlandsprogram, NHK World, har redan länge indirekt satsat på OS. Plötsligt är det ett plus att vara ung japan med utländsk bakgrund, ofta med en utländsk förälder, tidigare föraktfullt kallad ”half” (”halv”). Det verkar finnas en uppsjö av programledartalanger med sådana meriter för ständigt återkommande, roliga och intressanta – fast förstås alltid positiva – program om ”Cool Japan”.

Soft power är det verkliga slagordet för Japan inför 2020. 

Permalänk

 
stäng